Slutkört, språkligt geni.

”Mmm, laxbiten… Den var det godaste jag har ätit…  och…stoppat i min mun…. idag… då…För, nu… har vi ju ätit….lite.. annat…chokladkaka…”

Hahaha. Älskar när hjärnans och talorganens samarbetsförmåga brister.

Gårdagen var en kul dag. Arbete med barn på krigsstigen, då någon som vi citat: ”måste fånga och slå ner”, kastat in en vattenballong fylld med sand och vatten i vår korridor. Lycklig fritidsfröken, när alla barn gått hem innan klockan halv fyra (som en skänk från ovan). Hem för att raggarduscha innan Veronica Maggio-konsert på Liseberg.

Bara det, att vi aldrig kom så långt att vi faktiskt såg eller hörde någon Veronica Maggio. Kön in till Liseberg var ett skämt, så vi bestämde oss för att istället sticka till någon fancy ställe och eeeta. Ha-ha-ha-ha, för ett fancy ställe! Ett skämt det med.

Nervös stämning bland både gäster och personal. Något slags underground maffiamöte några bord bort. Blickar mellan maffiabordsgäster och annat gäng utanför. Jag satt hela tiden på helspänn, redo att ducka för eventuell skottlossning. En tom ketchupflaska ställdes fram på mitt bord, varpå jag blev vrång och bad om en ny med ketchup i.  Fick en ny tom ketchupflaska på bordet. VA-FALLS?!

Men det bästa restaurangen ändå lyckades åstadkomma, var att ta lika mycket betalt för två glas med samma vita, ljumna vin. Fast ett glas var DUBBELT så stor och innehöll dubbelt så mycket varmt vin?! Och det var inte mitt glas.

Dumhövven.

Men jag hade superkult ändå!

Idag ska jag bjuda min fina herre på fin mat och vin. Allt för att få mig en ring och bli gift innan det är för sent.

Chipp chipp!

När tanke aldrig övergår till handling.

Nu. Och nästan jämt.

HUR kan det vara så förbannat svårt att komma i rätt sinnesstämning för en snabb rumsstädning?
Aningen har mitt golv en oerhörd attraktionskraft gentemot mina kläder eller så är det mina fingrar som tappat sin gripkraft. Något slags tics, verkar det som.

Något som inte riktigt stämmer här?

Bokar upp mig på hårdträning – ångrar mig och avbokar pga. fint väder – blir arg på mig själv för att jag avbokat -bokar igen – blir trött av tanken på att träna och vill avboka – tiden för avbokning av träning har gått ut.

Tröttsamt minst sagt, men jag tar det som ödet. Eller som ett bevis på att jag är lite efterbliven. Det kan vara båda delarna.

Lätt efterblivenhet kan jag dock ta, när jag har en kickin’ sommar framför mig. Parisresa med sköna flickor comin’ up! Åååhhhjojooojjj, jag blir pirrig bara jag tänker på det.

Hur som haver. En och en halv dag passerad med, vad som verkar vara, balans bland mina hormoner. Vågar dock inte ta ut någon glädje i förskott. Det kan lika gärna krackelera om någon halvtimme eller så. Living on the edge. Det gör vardagen så mycket mer spännande att inte veta vilket humör som kan komma att dominera de närmsta minutrarna.

Hormonstinn ragata.

När man, trots sina tjugoen fyllda år, behöver bli tillsagd på skarpen innan man tar sig en dusch efter träning, bör man kanske överväga alternativet att aldrig flytta hemifrån. Efter en arbetsdag fylld med en himla massa vuxenansvar förvandlas jag till en jättebebi när jag kliver in i det trygga boet. Men så länge jag fortfarande själv känner av när det är dags att gå på toaletten kan det väl knappast vara något att oroa sig för?

Tydligen skriver jag bara skit när jag inte är deppig, arg, ledsen eller sur. Vilket jag (hör och häpna!) inte är nu. Jesus i stan’, har jag gått och blivit en munter en?

Svar: NEJ. Förra veckan hade jag mycket väl kunnat skriva upprörda och arga inlägg om vartannat. Men jag var för arg för att skriva. Herregud, hormonell eller bara dum i huvudet vet jag inte, men jag var inte långt ifrån att lägga mig ner i en pöl (om det hade regnat dvs.) med ansiktet och andningshålen riktade neråt. Idag är jag däremot glad, utan ett endaste litet orosmoln över hjässan. Kanske beror det just nu på att jag, efter mitt hårda träningspass, köpte mig en sportdryck innehållande höga halter koffein, vilken jag sen också svepte såhär innan läggdags. Smart-O när jag i morgon börjar jobba halv sjuuu. Hatar mig själv.

Ojojojoj, nu känner jag irritationen komma krypande från tårna. Hormonell ragata, var det ja. Men ärligt talat, ska man verkligen behöva gå runt och bli sådär farligt förbannad och sur på bara några sekunder, för att senare brista ut i gråt när någon ryter tillbaka?

Sjukt är det. Sjuk är jag.