Jag ber mitt allra vänaste om ursäkt för att jag inte har tagit mitt fulla ansvar som bloggägare. Jag hoppas att du, min enda läsare (Molgan), skonar mig ifrån det dödsstraff jag nu står inför.
För NU,djäääävulen vad jag skall skriva. Jag skall skriva tills mina stackars reumatiska fingrar krampar och blöder om vartannat.
Jag har verkligen blivit en liten tant. En förtidstant. Krämpor i leder och orolig för att ”det kanske är lite väl kyligt att gå sådär bar om halsen”. Det har alltid funnits inom mig, men nu börjar det nog gå till överdrift.
I skrivande momento nojjas det som fan i mitt inre, över det faktum att jag snart pyser iväg på festival. Nog så, men till saken hör den att jag ju är sjuk. Oh herre! Förkyld som vår undulat innan han kolade vippen. (R.I.P….. Sipp..? Sippel? Nä, han var nog inte så viktigt för mig trots allt). Tanten inom mig börjar hysteriskt plocka fram hostmedicin, värmedyna och raggsockar. Tur att jag har packat så satans mycket, att ovan nämna inte får plats. Uj uj ujujj. Efter den packningen lär jag ådra mig ett ryggskott eller två.
Cliffhanger!
En Funny Souprays 