Att kompromissa är en silvermedalj, att vinna en diskussion är guld.

Min lilla kropp och knopp har hamnat i ett slags förvirrat sinnestillstånd. Att gå från att göra mindre än ingenting (dvs. ligga hopkrupen i fosterställning och blåsa salivbubblor med munnen), till att konstant göra allt, har försatt mig i ett slags limbo. Speciellt en fredagskväll som denna.

Efter förra helgens intensivvitet och veckans hårda fritidsarbete och träning, är jag helt jävla förlamad. Som en invalid stackare lade jag mig i sängen för lite vila, med avsikt att inte resa mig upp igen förrän måndag morgon. När min kära mami sedan bad mig göra sallad brast jag ut i storgråt. Först för att själva operation ”kliva upp ur sängen och GÅ till köket, för att skära grönsaker” kändes så fruktansvärt mödosam. Sedan för att den satans jävla isbergssalladen inte var fin, utan fläckig och brun.

Kul då att jag hastigt och olustigt ska slänga mig på en Göteborgsbuss, för att sedan ta en Oslobuss på söndag morgon.. Och vara på underbart humör när vi kommer fram, samt dagen efter det, för att dela ut CV till diverse sköna ställen. Hoppas att de älskar mig!

Jag vet inte om man kan säga att jag är utarbetad, eller om jag kanske bara är väldigt gnällig av mig?

En diskussion mellan mig och Robin ledde till slut till en kompromiss. En jättebra lösning, visst. Men inte fan känner jag mig heeeeeelt supernöjd ändå.

Alltså, jag vill ju ha det på mitt sätt..? Om jag fick välja helt så skulle allt, allt, allt vara på mitt sätt. Jämt.

Åh, om alla bara hade kollat av med mig innan de tog några beslut eller planerade något. :’)

Livet hade varit underbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s